Moment of truth

Loosing who I am.


Satt precis och tänkte att jag skulle skriva ner olika sätt att förändra mitt liv. Insåg att jag inte vill förändra mitt liv. Men att jag måste. Insåg hur jävla dåligt jag verkligen mår. Som en insikt. Jag har grävt mig så jävla långt ner i detta träsket att jag inte vet hur jag ska ta mig upp. Ett jobb är inte lösningen. Fortsatt sjukskrivning är inte lösningen. Jag blir trött, jag vill sova. Jag vill gråta. Det är som att jag har trasslat mig in i ett nät som inte går att ta sig ur. Bara väntan på spindeln kvarstår. Slutet. Ändå tar jag mig igenom varje dag. Men utan att riktigt känna. Utan att vara riktigt mig själv. Allt är bara på ytan. Allt!
Vem är jag och hur kom jag hit? Hur blev det så här och varför?
"Jag vill sluta röka" "Jag vill ha jobbet i danmark" "Jag vill det och det" Alltihop är bara bullshit. Jag vill känna, jag vill vara.

Jag har varit så fucked up i mitt liv. Så jävla fucked up. Fucking hem och fucking piller och skit. Jag har ingen lust med morgondagen. I am lost.

"Hur mår du Magnus?"
"Hur mår du idag?"
"Nu måste du snart bli frisk"

Aaaaaaarrrrrgggghhhhhhh!!!! FUCK!!!!!!!!!!Så jävla trött på att behöva höra dessa ord från folk. Så jävla trött på att behöva svara "Jag mår dåligt eller jag mår sådär" Hur FUCK blev det så här. Jag blir trött. Jag blir rädd. Jag blir arg. Jag slår sönder mina dörrar.
Behöver min mamma nu. Jag behöver dig nu.

Men hon är död. Hon är död. Min mamma är död. Jag är ensam. Allt som var min tillvaro. Mitt liv. Min hund. Hon är död. Jag behöver henne. Min mamma. Hon är död. Jag behöver henne. Min katt. Hon är död. Jag behöver henne. De jag har i min närhet är nya. Jag behöver de gamla. Det enklaste hade varit att lägga mig och titta på nåt roligt på datorn och distrahera mig. Och sen somna. Och vakna till the same fucking shit as always. Känner fan inte ens att jag har lust att åka till göteborg och se premiären av Hata Göteborg vilken jag har en stor jävla roll i. Borde ju vara mer roligt än nåt annat. Jag vill inte mer nu. Jag vill inte mer. Jag gråter.

Fy fan vad tugnt det är. Jag vill inte gå hos psykolog. Jag vill inte gå på piller. Jag vill inte, jag vill inte, jag vill inte. Vem har jag blivit?
Magnus Skog - Yr. Deprimerad.
Min morbror säger "Ta det lugnt med jobb, det viktiga är att du ska komma på fötter"
Kommer inte ens ihåg sist jag vaknade på morgonen och hade en känsla av välbefinnande. Endast när jag sover känner jag det.
Frågorna som finns i mitt huvud undrar om det kommer att bli värre eller om det kommer att bli bättre. Hur kan det bli bättre?
Ibland lägger jag med med tron om att det kanske blir bättre imorgon. Men idag har jag ingen lust att lägga mig och sova inatt för jag vill inte vakna med besvikelsen att det är lika jävligt som annars. Och det kommer det att vara. Jag kommer att gå upp och dricka kaffe vid datorn, sen kommer jag att gå till alladin music och göra mitt jobb, sen kommer jag att gå hem. Slappa, äta middag, sitta vid datorn. Umgås med marcus kanske och spela hogs of war och dricka kaffe. Sen kanske se någon film, snacka på msn, spela lite. Men jag kommer inte att tycka att något av det är speciellt kul. Nu får Dane Cook muntra upp mig lite. Sen sova. Puss